MVC, BM, FH och andra bokstäver

Igår hade jag första mötet på min Mödravårdcentral och mötet med barnmorskan som ska följa mig hela vägen tills fröet tittar ut. Jag trodde det var inskrivning men det var "bara" en hälsokontroll dvs det jag redan gjort på Storken. En kvart senare var jag klar men det kändes ändå skönt att träffa min BM.

Jag har valt (läst tjatat mig till) att gå på Familjens Hus (FH) vid Folkets Park. Dels är de HBT-certifierade vilket känns väldigt viktigt för mig och dels är de vana vid ensamma föräldrar. Det kan låta löjligt för andra men för mig gav det enorm trygghet att mötas av dörrar med påklistrade regnbågsflaggor och information som inte bara var riktad till en mamma-pappa-barn-familj. Precis som på Storken är det en plats där det inte rynkas på näsan åt att jag inte har en partner eller att om jag hade haft en så hade det varit en tjej.

Efter mötet blev det lunch med Ika och LillAnna, som inte så liten längre, och vi hittade ett litet guldkorn på St Knuts torg. Tyvärr var Uggla fullpackat men där vi hamnade var också väldigt fint, god mat och fika till alldeles bra priser, trevlig och serviceminded personal och det kryllade av småfolk så helt klart ett ställe att komma ihåg för framtiden.

Kände av förkylningen redan igår men vaknade imorse med en smula feber och ett rivhjärn i halsen. Bestämde mig för att förlänga semestern nån dag ,även om det kostar med sjukdagar, och låta kroppen vila. Det är ju ingen som tackar mig för att jag jobbar när jag är dålig och jag är extra mån om fröet. Hen tar ju vad hen behöver, uppenbarligen, eftersom hen stal en bit av mitt immunförsvar <3

Första mötet

I söndags hade jag tid för en sk viabilitetsskanning på Emmas Ultraljudsklinik. Jag var såklart ganska nervös. Tänk om det inte fanns nåt frö. Tänk om det var något fel. Tänk om det var mer än en. Tankarna var många och det var otroligt skönt att jag hade min fina vän Ika med mig för detta besök.

När jag väl låg där och stirrade mig blind på bilden av mitt barn på TVskärmen samtidigt som jag fick höra att allt såg bra ut kunde jag inte tänka. Allting stannade verkligen upp. Mitt frö .. mitt blivande barn. Det finns på riktigt.

1.8 cm mätte hen och datumet verkade stämma riktigt precis. Det är klart lite lättare när man inseminerat - du vet ju när det hände. Så nu är jag beräknad till 21 januari. Jag kom ju två veckor för tidigt så vi får väl se hur den här krabaten bestämmer sig för att göra.

Början på min resa

Jag har alltid velat ha barn. Men för några år sedan ändrades längtan efter barn till längtan att bli mamma. Det var ju inte helt enkelt eftersom jag är lesbisk och inte har någon flickvän. I Sverige måste man, än så länge, ha partner som man bott ihop med i två år för att få hjälp. Så jag vände mig till Danmark, närmare bestämt Stork Klinik mitt i Köpenhamn.

Jag var där på introducerande samtal i november och kände direkt att jag hade hittat rätt. Personalen är väldigt stöttande, vänligt bemötande oavsett situation och fantastiska på vad de gör. Eftersom jag hade heltidsjobb och skulle göra Julsagan i Lund bestämde jag mig för att börja med mina inseminationer i januari. Så blev det, och fyra försök tog det innan fröet ville fastna. Har även gjort HSU och AMH för att kolla mina äggledare och produktion vilka båda såg väldigt bra ut. Kliniken förespråkar att man gör inseminationer i naturlig cykel först dvs utan extra hormoner och jag är glad att jag blev gravid inom de rekommenderade försöken (4-5 utan hormoner) innan man går över till hormonstimulering.

Jag har valt en anonym donator, men vet dennes egenskaper i utseende. Jag lät kliniken bestämma eftersom det inte är så viktigt för mig, dessutom är det inga garantier att de val man gör blir ändå.
Anledningen till mitt val av donator är enkel. Jag har själv vuxit upp utan pappa, och en pappa kan det ändå aldrig bli. Med en öppen donator kan barnet när hen fyller 18, om de vill, få kontaktuppgifter men vad händer om den person då inte alls vill veta av ev barn som blivit av donerad säd. Jag tycker det känns bättre för både barnet och mig att det aldrig kommer finnas någon "pappa", så får vi jobba med de frågor som dyker upp kring detta.

Så nu är jag i vecka 8. Mycket händer i kroppen men det är ju fortfarande väldigt tidigt i graviditeten. Nästa helg ska jag till Emmas Ultraljudklinik och göra en sk viabilitetscanning där man kan se hjärtslag och få en första bild av fröet. Jag hoppas såklart av hela mitt hjärta att allt ser bra ut och att min älskade unge kommer som beräknat i januari.